Det finns hopp!! Var ute på en för mig efter blodförgiftningen en lång promenad då jag hittade dessa kvistar fulla av knoppar. Jag kände att våren är på gång o för första gången på väldigt länge kände jag glädje. Glädje för sol, värme kunna vara ute o göra klart mitt växt hus. Det gav mig hopp o jäklar anamma. Klart allt ska bli bra igen, det finns inget annat. Nu ska vi njuta av att våren är på väg!!

Jäklar!! Krigsskadad i tunnelbanan då vi skulle i från hockeyn, det var SÅ mycket folk!! Lilla Jag blev knuffad i ryggen så jag ramlade in med axeln före i än mindre Felix. Det brann till i axeln o jag sa satan nu gick operationssåret upp o ja en liten öppning blev det allt, men det ordnar sig igen, vad gör man inte för hockeyn...  

  Dagens aktivitet!! Har fått 2 påsar med blod för mitt dåliga blodvärde samtidigt som landslags tjejerna åkte in ett silver i längd stafetten.

Jaha så var den på plats porten som är början på helvetet som väntar, men förhoppningsvis den som ska vara med o hjälpa till att man en gång för alla kan få bli frisk. Frisk är såklart min högsta önskan, det har varit 2 otroligt jobbiga år där man kastats mellan hopp o förtvivlan. Där förutsättningarna förändras från dag till dag. Ångesten o dödsångesten är en vardag, men trots denna vardag så kommer ju alltid ett sådant här besked som en chock att cancern kommit tillbaka. Den satt från början i livmoderhalsen o glädjen när den var borta finns inte ord så det räcker till att beskriva, när den sedan var tillbaka mellan ryggrad o urinledaren under naveln så var förtvivlan lika stor som glädjen varit 12 mån tidigare. En syster tumör som funnits med från början som vuxit till o la sig som ett stopp mot urinledaren o orsakade den där jävla blodförgiftningen. Men trots att jag är vansinnigt arg o ledsen att allt drabbar mig hela tiden,varför just jag? Så är jag oerhört glad över den jävla blodförgiftningen för den räddade mitt liv. Utan den så hade jag fortfarande blivit misstrodd o tumören hade fått fritt växa i mig, vad hade hänt då? Men jag fick vid ett tillfälle när jag sökte hjälp för den olidliga värken i December fick jag höra att jag fick för fan acceptera att jag var frisk, det fanns ingen cancer i min kropp. Visst!! Det är så mycket ilska, frustration o ångest i mitt liv just nu, detta gör att detta känns oerhört tungt, denna gång vet jag vad som väntar mig, min vardag är åter i gen fylld av sjukhus besök o sjukhus lukt. Jag avskyr den där lukten, jag har liksom med mig den hem, blir aldrig av med den.